Mail från Emelie, Gustaf och Malte
Hej Liselotte! Jag vet ju att
du träffade Gustaf en snabbis på förlossningen men ville ändå bara berätta att
kl 00.51 den 30/5 2022 föddes vår fina stora lilla kille, 4240 gram och hela 56
cm (!!!!) lång (hur i hela friden fick han plats där inne?!) Vi fick en
jättelugn, harmonisk och fin förlossningsupplevelse, precis så som vi hade
önskat oss ☺️????
Jag ringde förlossningen pga lite sipprande mekoniumfärgat fostervatten på söndagsmorgonen,
fick då komma in vid 10.30-tiden och det konstaterades att jag då också var
öppen 6 cm drygt utan att jag egentligen reflekterat så mycket över att jag var
i latensfas ???????? Jag tyckte inte att det
gjorde så mycket mer ont än en ”jobbig mensvärk” egentligen (och det har jag
haft mycket av genom åren som jag upplevt värre än detta), så jag trodde mest
att det var lite mol efter hinnsvepning nr 2 som de hade gjort på
överburenhetskontrollen på fredagen. Jag låg och vilade och fick bra stöd med
andningen av min man när jag behövde lite närhet och kärlek men klarade mig gott
med alvedon, vetekudde och avslappningsövningar både hemma och när vi väl kom
in till sjukhuset. I ca 1 timme från det att vi kom in på förlossningsrummet
satt jag i fåtöljen och läste när Gustaf hämtade alla våra grejer (vi trodde
inte att det var dags så vi hade inte packat med oss allt ????), under tiden hade jag öppnat mig från 6-9 cm. Då tog jag 2 citodon och
hoppade i förlossningspoolen där jag skvalpade runt och andades igenom värkarna
tillsammans med Gustaf som strök mig lugnt och metodiskt på ryggen och så
använde vi oss av de 4 verktygen vi lärt oss på kursen hos dig som verkligen
funkade perfekt för oss ☺️???? När jag var 10 cm öppen
lugnade värkarna ner sig lite och det blev lite strul med ctg-dosan som mätte
värkarna så tillslut gick jag upp ur badet för att få bättre förutsättningar
att mäta. Efter dusch landade jag i sängen där jag vilade skönt mellan värkarna
under tiden de tog ny ctg-kurva och jag fick värkstimulerande dropp. När
värkarna då ”drog på” i styrka när han trängde djupare ner i förlossningskanalen
tog jag lustgas som funkade utmärkt för mig. Hela tiden jobbade vi tillsammans
med de fyra verktygen, hade mörkt i rummet och lugnt musik på och jag kunde
vila och slappna av tungt tungt mellan värkarna så att jag hela tiden kunde få
ny energi att jobba på med nästa. Tillsammans med världens finaste man och
toppenbra BM kom äntligen Malte till världen efter 50 min problemfritt
krystande. Så häftigt att bara lita på kroppen och ”följa med” liksom! Det
grejade vi toppenbra tillsammans och det var faktiskt inte alls så ont och
jobbigt som jag hade väntat mig! Hejjahejja den fantastiska kvinnokroppen ????
Det enda lilla smolket i bägaren var att moderkakan inte ville komma ut och
navelsträngen var lite kort, så det blev ett litet ”ryck” när de skulle lägga
upp honom på mitt bröst (den räckte bara till magen), som skapade en liten
blödning som sen eskalerade när vi försökte få ut moderkakan ”manuellt”… Så det
blev ganska bråttom och jag fick rullas iväg till operation för att få bort
moderkakan, stoppa blödningen och dessutom ”passade de på” att sy en grad 2
bristning när jag ändå var sövd ???? Jag
kände mig trygg med att bli omhändertagen av ert fantastiska team med
kanonduktig personal och det kändes fint att lilla bebisen ändå fick vara hos sin
pappa under de 2-3 timmar jag var borta. Vi hade turen att vara ensamma
på uppvaket så mina två finaste killar i världen fick komma ner till mig efter
ngn timme så att vi fick gosa och amma lite där ☺️
Efter att ha fått 3 påsar blod och piggat på mig lite kunde vi åka hem på
onsdagskvällen, en fantastiskt skön känsla! ????
TACK för den otroliga kursen och alla dina tips och råd, kursen var verkligen
vår fyr att luta oss mot båda två, vi kände oss så otroligt förberedda och
visste hur vi ville ha det och kände verkligen att kroppen vet PRECIS vad det
ska göra, det var liksom bara att följa med! ???????? Trots
det lite tråkiga slutet (som man ju inte kan rå för, det var ju omständigheter
som vi inte kunde påverka), har vi en fantastiskt fin upplevelse av födelsen av
vår son, precis så som vi önskade oss när vi gick på kursen hos dig. Stort tack
för hjälpen, du är guld värd!
Hälsningar Emelie, Gustaf och Malte
prev
next
Mail från Marie-Alice
Hej Liselotte,
Här kommer en liten sammanfattning av min erfarenhet som du får gärna använda som du tycker är lämpligt. Jag är så nöjd att jag deltog i gravidyoga att jag vill ju uppmuntra andra gravida :-)
Jag deltog i gravidyoga i mars-april 2023. Jag tyckte det var en toppen förberedelse innan förlossningen för 3 personliga anledningar:
- yogaledare Liselotte delar erfarenhet från sitt jobb på förlossningen: det var extra bra för mig efter en besvikande första förlossning som resulterade i låg tillit i barnmorskor på förlossningen
- vi får också prova övningar för att känna efter ont under en liten stund: vecka efter vecka kan man bygga tillit i sina krafter för man tror att man klarar inte det… Tills det är gjort :-)
- man tränar uppmärksamhet på egna kroppen (lukt, hörsel, röst) så under förlossningen kunde jag spontant komma ihåg att använda dem och har jag haft en « igenkännande känsla »
Utom ovanpå så hör man prata om Föda Utan Rädsla tekniker: tankar, andning, röst, tung kropp. Allt detta ledde till att jag fick föda hemma!
Hur använde jag FUR tekniker under min förlossning?
Enligt min uppfattning i efterskott så startade förlossningen en dag innan beräknad datumet. Jag kände plötsligt lite vatten i trosor, som jag hade kissad på mig. Eftersom det kom lite droppar 3-4 ggr så ringde jag förlossningen. Det var flera dagar sen jag såg fram emot den så jag var lyhörd på den lilla minsta signal. Förlossningen sa att jag kunde komma på kontroll efter natten om inget hände tills dess. Under natten kände jag lite lite verkar, som gjorde lika ont som mensvärk, kanske en gång i timmen och ibland mindre. Jag var så nervös att jag kunde knappt sova fast att jag visste att det var det bästa att göra. Jag ville så mycket att förlossningen skulle starta men samtidigt visste inte alls hur jag skulle tolka det jag kände i magen. Jag lyssnade en hel del på gravidyoga spellistan för att få samma lugnande känsla jag hade under passen - det var skönt ändå.
Så efter natten fick min man och jag åka till kontrollen kl. 9.30. Där tog man CTG som visade att bebisen mådde superbra och kollade barnmorskan om jag var öppen. Tyvärr fick jag höra att förlossningen var inte igång, inte ens vattenavgång och verkar jag kände betydde ingenting (« falska verkar » heter det). Vi var besvikna att åka hem igen och speciellt jag, eftersom jag var rädd att det skulle bli igångsättning igen och jag var övertygad att min förlossningen hade inte startat. Den här mindset spelade en stor roll för det gjorde att jag aldrig blev stressad utan tänkte hela tiden « det var inte förlossningen, jag behöver inte vara aktivt, jag bara följer vad som sker ». Detta gjorde att jag stannade i « nuet » hela tiden. Jag behövde inte planera för nånting.
Under dagen så kände jag ibland verkar men gav ingen uppmärksamhet till dem, jag försökte tvärtom distrahera mig så mycket som möjligt. Vi gick hos kompisar med barnen och lekte där på eftermiddagen. Jag följde efter barnen i trädgården och kunde röra fritt. Kl. 17.30 åkte vi hem igen och där åt vi pizzor och följde läggdagsrutinen av barnen. Det fungerade jättebra, jag tänkte inte på värkar. Jag tog även en tablet paracetamol för att inte bli påverkad av ont. När syskonen sov ville jag titta på ett avsnitt av min favorit show. Jag märkte att jag hade svårt att fokusera och att jag var trött. Så efter avsnittet, kl. 20.00 ville jag sova. Jag hade läst i FUR boken att det går att sova även under förlossningen och att veta det hjälpte mig. För att slappna av gjorde jag ansiktmask medan jag lyssnade på gravidyoga spellistan. Fungerade toppenbra och jag somnade direkt efter! Visst, jag vaknade då och då när jag kände en verk men tittade inte på klockan och somnade om varje gång.
Jag kände sen att det var svårare att ta verkar halvsomnigt. Jag behövde vara mer « vaken » för att fokusera på andning eller byta position. Då tittade jag på klockan och det var 23.30. Jag kommer ihåg att jag räknade i mitt huvud hur lång tid tog en värk, jag kunde räkna till 40-45. Men att räkna var lugnande för mig, jag kopplade inte det med att jag behövde ringa förlossningen, jag visste inte ens om det var sekunder eller inte. Jag försôkte använda samma fokus vi tränade på under gravidyoga. Jag ville tända på lampan och gå upp för att kunna röra lite på mig. Jag behövde också gå ofta på toa. Då sa jag till min man att gå i gästrummet och fortsätta sova - enligt min uppfattning så var det fortfarande inte själva förlossningen och det skulle iaf inte komma förrän morgonen så bäst att min man kunde sova mer. Han tänkte inte efter och gick sovande i gästrummet.
När jag blev själv provade jag lite olika : att stanna på toa, att promenera i vardagsrummet, att ligga igen, att lyssna på musik,… Men inget fungerade, jag behövde allt min fokus när en värk kom och kunde inte stå utan stöd. Jag försôkte tänka « nere » varje gång. Jag hade inte koll på tiden och räknade inte mer värkarna utan fokuserade på att ta en i taget som vi fick höra under gravidyoga. Jag kom på att jag var hungrig men vad skulle jag äta som var lät tillgängligt? Jag tänkte också på att man kanske kräks så ville något lättare för magen. Jag valde vaniljglass :-) Då ville jag ringa min man för att hjälpa mig men tyckte samtidigt att det var dumt. Jag kunde väl kunna klara hämta glass själv som en stor tjej, eller hur? ;-) Men det blev det en stor projekt för varje steg avbröt med en eller flera värkar: att gå till köket, hämta tallrik och sked, hämta glass i kylskåp, servera glass, lämna glass tillbaka i kylskåp och sen äta… Jag förstod då att jag klarade inte vara själv längre och ringde min man. Jag ville ju bada så han skulle hjälpa mig att klä av, fylla badkaret med vatten med rätt temperatur,… Jag ville även släcka lampan och tända flera ljus för att inte ha för mycket ljus (min man skrattade men gjorde som jag ville).
När jag väl var installerad i badkaret kollade min man på mig och frågade: vänta nu, ska jag inte ringa förlossningen för det ser ut som du har kraftiga värkar? Jag svarade « fom nu kan jag faktiskt inte prata med dig, du får ordna allt själv ». Från den stunden tog det ganska lång tid för att fatta beslut att åka till sjukhuset. Min man ringde först vår doula för att fråga om råd. Hon hörde mig och svarade min man att han skulle ringa förlossningen direkt. På telefon med förlossningen tyckte dem att « vi gör som vi vill » eftersom min man kunde inte säga hur länge jag hade haft värkar. Inga insåg att jag var redan långt i förlossningen. Då tänkte han att vi åker. Min man ringde sen vår granne som skulle passa sykonen. Han fick även trösta ett av våra barn som vaknade upp.
Under den tiden satte jag i vattnet men det var väldigt jobbigt, vattnet hjälpte inte som jag tänkte. Jag var själv för min man behövde planera resten. Jag tyckte att födda handlade mer om att vara passivt, kroppen vet vad den gör. Såklart tänkte jag en eller 2 ggr att jag ville åka för att få epidural och sa till min man « jag klarar inte det där ». Men annars gick det bra att klara dem flesta värkar. En gång kom jag på röst som verktyg. Det blev så bra för mig, jag lät tills slutet! Det hjälpte jättemycket medan jag tyckte det var väldigt pinsamt när vi övade på gravidyoga. Eftersom jag hörde min röst visste jag vilken nivå fokus jag hade för varje värk: mörk röst var det under kontroll, ljus röst var det jobbigt. Jag hörde mig tänka ibland « nej nu vill jag inte ha ont » och jag tvingage mig att göra « JA » med huvudet. Jag tänkte också att jag satte i en position som var inte « fysiologiskt » men försôkte då tänka « neeeere, neeeere ». Mitt huvudet var tungt så det var skönt när jag kunde ha det på armarna.
Efter att han ordnat allt kom min man tillbaka i badrummet för att hjälpa mig torka och klä på mig. Jag hade badat i nästan en timme. Han var väldigt oroligt för varje steg tog mycket tid: stå igen, en ben ur badkaret, sen den andra, sen stå, sen sitta en stund på toa, sen försöka torka, sen gå till sovrummet… När vi kom i sovrummet ville jag ligga på sängen. Min man berättade för mig sen att han förstod då att det skulle inte gå att åka någonstans men inte jag. Jag låg på sidan och plötsligt slutade alla värkar. På den stunden tyckte jag fortfarande att vi hade tid för att åka till förlossningen, jag var inte alls orolig. Men stunden efter kände jag att jag behövde pusha. Det var inte förrän då att jag förstod att jag skulle födda där jag var, alltså liggande på min säng. Jag sa det till min man (med enstaka ord, jag kunde inte prata mer) som ringde förlossningen igen. Vi båda två var lugna. Då kom skriker inifrån mig och jag följde min kroppssignaler för att krysta. Min man tog emot huvudet först, uppmuntrade mig att pusha mer enligt råd från barnmorska i telefon och en stund senare (inte mer än 10 minuter!) var hela bebisen i min mans händer. Han såg till att bebisen började gråta och sen lämnade han honom på min bröst. Ambulansen kom 2 minuter senare men alla mådde bra. Jag kom tillbaka till verkligheten och var så glad och stolt över min bebis som hittade vägen och klarade det så bra!!
Ha det fint,
Marie-Alice
